Läs David Blombergs spännande vittnesbörd från tiden 1/3 1920 till 1/10 1924, åren strax före pingstförsamlingen i Timrå grundades, en tid av väckelse, Andedop och många helanden!

På 1800-talet förekom stora väckelser, i vårt land. Det vad dessa som var orsak till att de frikyrkliga samfunden kommo till stånd. Stora bönhus och kapell byggdes och var, till trängsel, fyllda av människor som färdades långa vägar för att höra Guds ord. Skaror lämnade sig åt Gud och blevo frälsta. I Medelpad var det Baptistsamfundet som dominerade. Det fanns socknar där 10 % av befolkningen voro baptister, och ledande personer i kommunerna tillhöre de olika samfunden av frikyrkorna.

Denna tid efterföljdes av en period av andlig avmattning och otro, i stor omfattning. Man levde på minnen från fornstora dar, men saknade den tändande gnistan och glöden. En lång tid av torka och liknöjdhet, i andlig avseende, gjorde sig förnimbar i de flesta församlingarna. Man ställde sig mycket oförstående mot pingstväckelsen, eller ”nya rörelsen” som det då sades. Det förkunnades att, de utomordentliga erfarenheter av dop i helig Ande och Andens nådegåvor, som vårt nya testamente talar om, var för apostlarna och icke för vår tid. Nu mottog man Andens dop då man blev född på nytt och sedan fick man ”leva av tro” utan några övernaturliga erfarenheter. Väckelsernas tid ansåg man vara förbi och nu fick man söka inrikta sig på att bevara vad som tidigare vunnits.

Sådan var ställningen då Pingstväckelsen nådde Medelpad åren straxt före och straxt efter 1920-talet. Det fanns då inga fria församlingar utan medlemmar i Baptistförsamlingarna hörde talas om- och läste i tidningarna om hur Anden föll på andra håll, samt greps av en intensiv längtan att få göra samma upplevelser i sina egna liv. I Matfors och Bergsåker hölls väldiga möten. Det liknade riktiga slagfält när Anden föll. Medlemmar i Baptistförsamlingen i Hamsta foro på dessa möten och blevo döpta i den helige Ande och rikt välsignade av Gud. Vid sin hemkomst berättade de vad de upplevat och det väckte en väldig längtan att Gud skulle sända en genomgripande väckelse över Timrå, först bland Guds folk och så bland de ofrälsta. Vi samlades, så ofte det var möjligt, till bönemöten och vårt stående böneämne var en himlasänd väckelse. O, vad det bads, på mötena, i hemmen och ute på arbetsplatserna. Överallt där två eller tre voro församlade så var det ej tid för något annat än att bedja. Även i ensamheten anropade man Gud, och Gud hörde vår bön och väckelsen kom i långt större omfattning än vi vågat hoppas eller tro.

Guds ord blev alltmera dyrbart och levande för våra hjärtan, och vi kände behov av att få det framburet av andedöpta vittnen. Detta gjorde att vi kallade på pingstvännernas predikanter som kommo och, under Andens och kraftens överbevisning, predikade Kristus och honom som korsfäst. De sanningar, som mäst förkunnades och som blev mäst levande för våra hjärtan, var försoningen, biblisk församlingsordning, Andens dop och nådegåvor, Jesus tillkommelser och helbrägdagörelse till våra kroppar.

Vid ett tillfälle, då vi var samlade till bönemöte i kapellet, såg min hustru en syn. Hon såg hur det började att brinna i lokalen och hon riktigt hörde hur lågorna flammade och sprakade. Först trodde hon att det var naturlig eld och blev rädd. Då hon närmare såg efter fann hon att försmalingen var mangrant samlad och en stor skara var mitt inne i eldhärden och prisade och lovade Gud under stor fröjd och salighet. Då förstod hon att det var en syn. En del av medlemmarna höllo sig på utkanterna av eldhärden, men de sågo icke lyckliga ut utan voro både ängsliga och rädda i sin uppsyn. Vid dörren såg hon en del med mörk uppsyn som med vrede i blicken lämnade lokalen. Detta ägde rum en tid före det andliga genombrottet i församlingen, men hon såg personerna så tydligt att när väckelsen sedan kom kände hon igen de som voro saliga mitt inne i elden och de som stodo reserverade vid utkanterna ävensom de dystra och vreda som lämnade lokalen.

Guds ord hade framgång och människorna började hitta vägen till våra möten och många blevo frälsta. Även i hemmen verkade den helige Ande så att människor kommo i syndanöd och sände bud efter någon som kunde läsa Guds ord för dem och bedja dem igenom till frälsning. Anden föll även ibland oss så att själar blevo döpta i den helige Ande, ty vi hörde dem tala i tungor och storligen prisa Gud. Vi hade flera dopförrättningar då vi döpte 20-talet nyfrälsta syskon som lades till församlingen. Glädjen bland oss var stor då vi såg Guds arm uppenbar bland oss.

Ibland ställde vi in våra möten, över någon söndag och for till andra församlingar på deras konferenser, eller uppbyggelsemöten som man då sade. Vid andra tillfällen hade vi uppbyggelsemöte hos oss och inbjöd grannförsamlingarna att vara med. Det samlades stora skaror av människor från Medelpad, Ångermanland och Hälsingland. I regel kallade man inga särskilda vittnen utan inbjöd dem som kände Guds kallelse till mötet, att komma. Såhär såg en mötesannons ut från den tiden. Den var införd i Evangelii Härold för den 29 mars 1923:

Stora uppbyggelsemöten
hålles i Hamsta Baptistkapell
fr.o.m. den 15 – t.o.m. den 22 april
De vittnen, som känna det vara Guds
vilja att komma, äro välkomna.

Så tillkom mötestiderna. Flera hade anmält sin ankomst i förväg och begärt att vi skulle ordna något rum för dem över mötesdagarna. Ingen frågade dock efter rum, eller hur vi ordnat för dem med mat, utan allas fråga var: ”vart får vi gå och prisa Jesus” till det offentliga mötet börjar. Till detta uppbyggelsemöte infann det sig 19 vittnen fast ingen av dem var personligen kallad. Vid ett möte en eftermiddag steg den förste talaren fram till talarstolen, läste sin text och bad till Gud. Så stod han tyst en lång stund så vände han sig till mig och sade att han kunde icke säga något jag fick bedja någon annan att tala. Gud var oss synnerligen nära och vi kände alla Hans helighet. Jag frågade de övriga 18 vittnena om de hade ett budskap men alla sade, nej. Det var något av vad som skedde i Salomos tempel då Herrens härlighet så uppfyllde helgedomen så att prästerna icke kunde göra tjänst. Medan jag frågade evangelisterna om någon hade något att säga förvandlades hela mötet. Några av vännerna började tala med de ofrälsta sidokamrater och på en liten stund lämnade sig fem stycken åt Gud och blevo härligt frälst. En del skyndade ut i lilla salen och bad till Gud för att komma igenom till Andens dop, och i vår bostad, en trappa upp i kapellet, gick de sjuka och sökte Jesus som sin läkare. Själv var jag med och bad till Gud både i stora och lilla salen. Som det blev olidligt varmt inne gick jag ut på en veranda för att få litet frisk luft. Där satt en 20-års flicka och grät. Då jag frågade efter orsaken visade hon mig sina händer, som voro omlindade med stora bandage. Hon hade ett mycket svårartat eksem och fingerändarna voro såriga och fula. När hon lättade litet på bindlarna var det variga sår över hela handen. Jag sade henne att man just nu bad för sjuka i vår bostad och att hon borde gå dit, vilken hon även gjorde. Jag gick tillbaka in i möteslokalen, men om en halv timme gick jag upp i bostaden för att se hur de sjuka vännerna hade det. De hade samlats i ett stort rum som var till trängsel fyllt av bedjande syskon. Mitt på golvet hade vi ett stort bort och under detta hade den unga systern kommit. När hon fick se mig kröp hon fram och visade mig på nytt sina händer. Denna gång hade hon tagit av bindlarna och händerna voro rena, vita och hela. Allt exem var spårlöst försvunnet. När vännerna sågo vad Gud hade gjort prisade de och lovade Gud med hög röst. Jag bodde kvar, omkring ett och ett halft år sedan detta hände och under hela tiden var systern frisk och fri från sitt exem.

Varje bibelläsare vet vilken framträdande plats ämnet Gudomlig helbrägdagörelse har i Guds ord. Inte minst i Nya Testamentet ges stort rum åt denna sanning. Herren Jesus förkunnade och praktiserade helbrägdagörelse. Även apostlarna och den kristna församlingen, under denna tid, bad för de sjuka och smorde dem med olja i Jesu namn. Överallt där levande kristendom framträtt, har man under alla tider, gett rum åt helbrägdagörelsens evangelium. Så skedde också, under dessa genombrottsår i Medelpad. När någon blev sjuk var det icke så mycket fråga efter läkare som var det fanns någon som kunde bedja till Gud så att den sjuke blev frisk. Många och härliga läkedomsunder fingo vi även bevittna och många kommo till tro på Gud när de sågo Herrens arm uppenbar.

Den numera hemgångne brodern Jonas Nilsson från Bergsjö var mycket använd av Gud till sjukas helande. Han deltog i ett par dagars väckelsemöten i Hamsta då Gud var oss mycket nära med sin helige Ande. Då jag vid ett av dessa möten uppmanade de som önskade att bli behandlade enligt Guds ord för sina sjukdomar komma fram till första bänken, kom, bland andra, en 60 års man fram. Han var alldeles söndervärkt av reumatism och hade ryggen i rät vinkel. Det var med stor möda han kunde stappla fram till första bänken stödd på två käppar. Under den bönestund som följde blevo de sjuka smorda med olja i Jesu namn och vi lade händerna på dem och bådo till Gud för dem, varunder vi förnummo Guds kraft på ett mycket mäktigt sätt. När vi stego upp från bönemötet reste sig även vår broder, men nu rak och spänstig i ryggen prisande Gud att undret verkligen skett. I nästa ögonblick tog han båda käpparna i ena handen och frågade mig var vedlådan fanns. Jag var så oerhört gripen av att få uppleva Guds kraft så mäktigt ibland oss att jag icke förmådde säga honom det med ord utan pekade på vedlådan. Då gick han, med raska och spänstiga steg, som en yngling, och kastade käpparna där. Han arbetade sedan i flera år på sitt stora hemman och var frisk och stark till stor förundran för alla som kände honom.

En gång blev en broder, som arbetade vid vägbyggen, skadad i ena axeln och armen av en skenande häst. Läkaren, som skötte honom vid olyckstillfället, sände hem honom med tillsägelse att han skulle vara i stillhet i tre veckor framåt. Söndagen efter olyckan trotsade han förbudet och kom till vårt förmiddagsmöte och bad att få bli behandlad efter Guds ord. Vi bad till Gud för honom och Herren tog bort värken, men armen hängde fortfarande obrukbar vid hans sida. Han stannade dock kvar hela dagen och prisade Gud samt vittnade om att Herren gjort honom bra i armen. På måndagen besökte han arbetslaget och sade att han var helbrägda. På tisdag och onsdag likadant. Då kamraterna hörde honom tala om att han var botad och såg honom ännu vara ofärdig började de att håna honom och på onsdagen satte de åt honom riktigt hårt och menade att om Gud botat honom skulle också armen vara brukbar. Nu greps han av stor vånda och ropade inom sig, tyst till Gud att han skulle förhärliga sitt namn. Allt under det han fortsatte att tala om för sina kamrater att han var helad. Under det han höll på härmed kom Guds kraft, som en mäktig ström över honom, och axeln och armen var fullt återställd inför deras ögon. Då kamraterna sågo vad som skedde blevo de mycket förvånade och kommo fram till honom och kramade hans axel och klädde av honom för att riktigt kunna konstatera att han var bra. Då de nu tydligt sågo vad Gud gjort voro de mycket gripna, men brodern gick hem och på kvällen kom han till ett möte där han, lycklig och salig, omtalade vad Gud gjort med honom under dagen. Både han själv och vännerna prisade storligen Gud för hans stora nådesunder.

Detta är något av vad Gud gjorde innan församlingen ordnade. Det var dock i denna miljö som bröderna som sedan stod i ledningen, och de första medlemmarna växte fram. Denna tid var mycket underbar som ingen av oss, som var med någonsin kan glömma. Det är dock något som framstår för mig ändå underbarare och det är att Herren ännu icke slutat upp att göra under. Om vi går fram i bön och tro skall vi få erfara att ”vår Gud ännu gör stora under, med glädje vi det skåda få.”

David Blomberg

Recent Posts
Kontakta oss

Skicka ett email så hör vi av oss så snart som möjligt!

Not readable? Change text.

Start typing and press Enter to search